UNDER VINRANKORNA
Champagnes kritkällare: Crayères och UNESCO
Kilometrar av gallo-romerska kritstensbrott under Reims och Épernay, ombyggda för vinlagring, och 2015 års UNESCO-notering som erkänner hela landskapet.
Se champagneresor på GetYourGuide ↗Vad en crayère faktiskt är
En crayère är en kritgruva – ursprungligen grävd inte för vin utan för byggmaterial, som bröts från galloromersk tid genom medeltiden för att förse Reims katedral och dess stadspalats med sten. När kritan var uttömd lämnades de resulterande hålrummen kvar som djupa, klockformade eller korridorliknande tomrum under staden och dess omgivningar. Från 1800-talet började champagnehusen använda dessa befintliga gruvor som källare, eftersom de erbjöd exakt de förhållanden som champagne behöver för att lagras väl – snarare än att gräva nya tunnlar enbart för vinlagring. Många av crayèrerna under Reims är i den meningen lånade utrymmen – århundraden gamla innan en enda flaska champagne någonsin lades ner i dem.
Varför krita är det perfekta materialet för vinkällare
Krita visar sig vara nästan idealiskt lämpad för att lagra champagne: den håller en stabil temperatur på omkring 10–12°C året runt, bibehåller tillräckligt hög luftfuktighet för att förhindra att korkar torkar ut, och är tillräckligt porös för att andas försiktigt utan att släppa in ljus eller vibrationer. Dessa förhållanden spelar roll eftersom champagne kan ligga i åratal, ibland decennier, på sin jästfällning innan den släpps – varje svängning i temperatur eller fuktighet under den tiden skulle avspegla sig i den färdiga vinen. Samma krita som ger vingårdarna ovanför sin karaktäristiska, väldränerade jord gör, några tiotal meter ner, ett lika viktigt jobb under jord – vilket är en del av varför källarna och sluttningarna betraktas som ett sammanhängande landskap snarare än separata sevärdheter.
Några av de mest legendariska källarna
Flera hus har crayères som är värda att känna till vid namn: Ruinarts, under det forna klostret Saint-Nicaise i Reims, hör till de äldsta och djupaste, med vissa delar som enligt uppgift ska vara gallo-romerska till ursprunget; Pommerys är kända för konstverk uthuggna i kalkstenen av en tidigare ägare och för en spiraltrappa som sägs leda över hundra steg nedåt; och Taittingers ligger i källare som är kopplade till samma klosterområde. I Épernay har Moët & Chandon och Mercier några av regionens längsta källarnätverk, som enligt uppgift sträcker sig många kilometer under Avenue de Champagne. Exakta siffror varierar mellan källorna och husen tenderar att avrunda generöst, men skalan är i varje fall genuint enorm.
UNESCO:s 2015 års notering
2015 skrev UNESCO in ”Champagnekullarna, husen och källarna” på världsarvslistan – inte en enskild byggnad eller källare, utan ett helt kulturlandskap: vinodlingarna på sluttningarna, den historiska Avenue de Champagne och nätverket av källare och krittunnlar under Reims och Épernay. Utnämningen erkänner champagnetillverkningen som ett komplett, århundraden gammalt system snarare än bara en produkt, och binder samman vinstockarna ovan jord med kritberget därunder. Det är också en användbar ram för ett besök – källarna, avenyn och vingårdarna är egentligen en enda sammanhållen berättelse, och en dag som bara visar en del går miste om hur de andra hänger ihop med den.
Att besöka källarvalven: så här är det egentligen
Under jord är det svalt — genuint svalt, även en het eftermiddag — dunkelt och ofta förvånansvärt rymligt, med korridorer av staplade och skråställda flaskor som sträcker sig längre än vad de upplysta partierna antyder. De flesta turer innebär en del promenerande samt en trappa ner och upp igen, så det är inte det enklaste stoppet för den med rörelsehinder, och ett lättare lager kläder är värt att ta med även på sommaren. Tempot är oftast lugnt: guiderna låter gärna rummet självt tala en stund innan avsmakningen till sist, som efter tjugo minuter i kalkstenen känns synnerligen välförtjänt.